Kapitel 23

Presskonferansen

Tisdag

Jag, Sara och pojkarna står bakom ett skynke. På andra sidan skynket så står det ett bord, fem stolar, fem mikrofoner och en massa interljuvare och filmkameror. Jag hoppar runt på samma ställe och är jätte nevös. Sara står och håller i mig. 

'' Ta det lungt, du ska bara gå fram och vissa typ hela världen att du har kommit tillbaka. Svårt? Det ända du behöver oroa dig för är ju att du ska göra någon klantigt nu i början och hela världen kommer se dig som ett fjasko men du är bra. Det kommer inte hända.'' Säger hon. Jag stirrar på henne

'' Skulle det vara hjälpande?!'' Säger jag upprört

'' Ummm, sorry... Jag är inte bra på sånt här...'' Hon tittar lite oskyldigt på mig.

'' Tjejer, ta det lungt nu. Nessa, oroa dig inte. Du är bäst. Det kommer gå bra!'' Louis kramar om mig och jag känner mig faktsikt lite mindre osäker.

'' Harry, Zayn, Liam, Louis och.... Ja hmm...blondie... I alla fall ni ska upp nu'' Säger någon stor läskig man med mycket skägg. Niall tittar surt på mannen.

'' Lycka till!'' Säger Sara till Harry och kysser honom mjukt på kinden.

Louis ler halft mot mig och det märks att han också är nervös för min entre.

Killarna går upp på scenen. Lite applåder kommer och sen presenterar dom sig. Little babbel och skratt. Allt känns som en evighet men till slut kommer frågan vi hoppades att få höra

'' Ni har säkert fått denna fråga en miljon gånger förut men, Vanessa Broke?'' Säger en kvinlig röst

'' Vi väntade faktiskt på den frågan'' Svarar Zayn.

''Ja, Nessa, vad vill ni veta?'' frågar Louis. Han låter verkligen lung.

'' Konstig fråga men, ja, allt. Allt du kan berätta antar jag'' Säger kvinnan 

'' Varför inte ta och fråga henne själv?'' säger Louis. Jag stelnar till. Nu eller aldrig. Mummel hörs utanför om vad han håller på att snacka om. Sara tar tag i mig och buttar ut mig på scenen. Ljuset av alla blickade kameror bländar mig när alla vänder sig mot mig. Jag hör hur alla drar för andan. Vad ska jag göra nu då? 

'' Ehh... Hej?'' frågar jag och går mot mitten av scenen, alla skyndar sig fram och tränger sig framför mig. Från alla håll kommer tusen olika frågor, och alla lika olika dumma. Många drar i mig. Först blir jag rädd men snart så hittar jag modet och finner känslan av att stå i centrum.

'' Berätta allt för oss nu!'' säger en kvinna med svart hår och sträcker fram en microfon till mig. 

'' Ni har nog redan hört mycket. Men om ni är osäkara på sanningen så kommer sanningen nu'' börjar jag. Jag sväljer och fortsätter '' Ja, jag stack. Jag stack från mina vänner, mitt jobb, min familj och mitt liv. Det var dumt gjort men jag hade inget val. Om jag skulle stanna kvar här skulle antagligen någon skuta ihjäl mig. I 6 månader har jag tillbringat mitt liv i en liten liten by vid namn Smaragde. Där har jag fått nya vänner och fått känna hur det är att inte vara känd. Där visste ingen vem jag var. Det var kul och ett riktigt äventyr jag aldrig kommer glömma. Men det var oxå en mardröm. Jag visste inte vad som hände här hemma. Jag träffade aldrig dom som betyder mest för mig.'' Jag kollar snabbt bak mot Louis. Han sitter bara och ler. '' Jag stack iväg för att det skulle lugna sig här hemma. Jag har blevit hotat, skadad och hatat av folk som inte fattar bättre. Jag hoppas att dessa personer nu har fattat vad dom ställt till med och att ord sårar. Om det nu finns några som fortfarande är arga för den rasistiska personen som jag var i en serie så kom ihåg, det var inte jag som kom på det. Det jag sa var inte från mig. Det kunde ha varit vem som helst som fick den rollen. Den personen skulle ända ha sakt dom sakerna.'' Jag hämtar andan. Jag känner hur någon ställer sig bakom mig. Det är Louis. Jag tror han ska verka lite beskyddande eller något sånt. '' Så, här är jag. Jag stannar här nu. Jag vill faktiskt tacka dessa personer som fick mig att lämna landet, tack för att ni fick mig att se en annan bild på välden! Tack för att få mig att inse att det världen nästan bara består av idioter!Och, om jag nu har några Brokers kvar eller ens fans; Jag älskar er och kommer alltid göra. Ni betyder allt!'' Jag sträcker på mig och vi alla går av scenen.

När vi är bakom skynket igen sätter jag mig på en av stolarna. 

'' Det där va.... Grymt!'' Säger Louis och kramar om mig.

'' Nu åker vi hem! Jag är trött'' Säger jag och lutar mig mot Louis. Alla skrattar åt mig. Men jag ler bara tillbaka. Jag är lycklig här och här kommer jag alltid att stanna.

________________________________________________________________

Detta är det näst sitta kapitelet. Sorry. Men det börjar dra ihop sig till ett slut och jag är inte helt nöjd med hur jag skrev denna. Sanningen är att jag aldrig hade läst en endaste blogg novell innan. Jag visste inte hur man skulle skriva. Så jag bara skrev något. Nu ångrar jag både namnet och sättet att skriva den på :/

Nästa kapitel kommer bli lite speciellt ;D

Tack till alla er som följt novellen

Och ledsen för förseningen. Skulle ju komma i morgon istället men hade inte tid. Mycket att göra igår.

Så ja, sista delen kommer nästa helg!