Kapitel 18

Vissa sår läker aldrig

Louis Perspektiv:

Jag ser henne springa ifrån mig. Vad fan har jag gjort nu??

När dagen som jag längat efter i 6 månader äntligen är här, att hon är här,

så gör jag att hon försvinner igen ?! Tänk om hon skulle vilja åka tillbaka

till Smaragde nu bara för att jag är en sån idiot?! Ja... Louis Tomlinson,

du är den största idioten i världen, varför springer du inte efter henne??

Jag suckar och springer efter, hon ökar farten. jag vet att hon kan vara

riktigt snabb så detta kan bli en svår match. Helt plötsligt ser jag henne

inte längre. Det har börjat mörkna lite. Jag letar överallt men hon är borta.

Jag drar händerna igenom håret. Fan. Jag letar lite till. Till slut ser jag

henne. Hon vid en bro och tittar rakt ut i vattnet. Hon står bredbent

och hennes hår flyger i vinden. Hon ser så stor och mäktig ut men också

så liten och skör mott resten av världen. Jag går fram till henne.

'' Nessa...'' Försöker jag men hon vänder bort blicken och kollar åt andra hållet. '' Nessa, jag är jätte ledsen, jätte jätte jätte ledsen för det där.

Jag vet inte vad som flög i mig, jag blev bara så chockad. När du har varit

borta har jag varit jätte orolig att något ska hända dig och jag inte kan

vara där och hjälpa dig'' forsätter jag. Hon vänder blicken mot mig

och kollar in i mina ögon. Hennes ögon är rödsprängda och blanka. Jag

hatar att se henne gråta, speciellt när jag orsakat det!

'' Jag har tänkt lite och kommit fram till att... vi måste hålla ihop, det

kommer att vara en svår tid för oss nu i början. Men vi måste lita på varandra och hålla ihop, annars klarar vi inte detta.'' säger hon.

Jag skrattar lite åt hennes allvarliga tonfall.

'' Jag har alltid litat på dig'' säger jag och tar tag i henne och drar henne 

närmare mig. Jag plaserar mina läppar på hennes. Till slut släpper jag 

taget om henne och kollar in i hennes ögon. Hon gråter inte längre.

'' Vi har nog mycket att prata om'' säger hon. Jag blir lite orolig.

'' Som vad då? Vad som har hänt här?'' frågar jag.

'' Ja... Jag måste få veta, Elias... Har han... varit här?'' Hon sväljer en

klump i halsen. Usch, jag hatar verkligen Elias, det finns nog ingen annan

i världen som jag hatar så mycket!! När Nessa berättade om Elias och

vissade alla ärr och sår hon fått från honom... jag var så nära på att

kontakta honom och.... ja... om man säger så är jag den första som

skrattar om han dör... Taskigt jag vet men hatar honom så.

'' Han har inte syns till, tror att han vet att du åkt iväg och då gav han 

väll upp'' säger jag och ler lite halvt. Nessa ler dock jätte mycket när jag

säger det. Det får mig att börja skratta.

Vanessas perspektiv: 

Jag kastar mig på honom i en kram och vi står där länge... länge...

'' Fattar du hur mycket jag älskar dig?'' Säger han tillslut.

'' Fattar DU hur mycket JAG älskar dig?'' Svarar jag och fnissar. Han börjar

skratta. Men sen blir han allvarlig

'' Du kan inte förstå hur orolig jag varit, att inte veta vart du var, inte

veta om du ens levde... Det har varit ett helvete... Men... Hur visste du

det?'' Säger han misstänksamt

'' Visste vad??'' först fattar jag inte

'' Du visste att jag betet mig konstigt?''

'' Jaha, Sara sa det, hon har ringt mig och berättat vad som hänt och så.

Hon har till och med kommit....'' Jag avbryter mig.

'' Kommit ??'' Säger han fortfarande misstänksamt.

'' äh, inget.'' säger jag.

'' Okej... ? Men det jag sa, jag menar det verkligen, ibland trodde jag 

faktiskt att du var... död... En gång var 80% säker på det så jag var nära

att...'' Han avslutar inte meningen, men jag förstår ändå vad han menar.

Jag stirrar argt på honom.

'' Inte en chans !! Det får du inte!! Aldrig! Vad som en händer! Okej??''

säger jag strängt. Inte en chans att han skulle ta sitt liv bara för om jag

dog! Han betyder för mycket för så många! Hur kan han ens tänka den

tanken?!''

'' Jag kan inte lova något... Men jag lovar att jag alltid finns här för dig.

Men du måste lova att du alltid berättar allt som oroar dig för mig, okej?''

Jag nickar, det kan jag gå med på. '' Bra, nu har jag en fråga. Har du

slutat med att skära dig?'' forsätter han. Jag nickar igen.

'' Ja, ja det har jag.'' säger jag och ler. Han tar min hand och börjar gå.

'' Vi måste hem nu, resten är där.'' säger han. Jag är inte säker vilka

resten är men jag antar att det är resten av killarna. Gud vad pinsamt!

Att liksom bara: Hej! Jag är tillbaka! Asså gud, nej vad nervös jag blir!

'' Jag antar att Niall har berättat för dom andra varför jag gick ifrån dom

förut'' säger han. JAAAAAA!!!! Då blir det nog inte SÅ pinsamt i allafall.

Nöjda nu? Dx

Alla tjattar om att det är för ljus text.

Jag valde inte den färgen!!!!

Jag böt till tråk svart nu!!! Nöjda??

Skriver nästa kapitel nu :) Vad ska hända??? Ska dom bli sams?? Åker Nessa tillbaka??

Det får ni veta då! ;D