Kapitel 4

Du Är Tillbaka

Louis Perspektiv:

Jag måste vara väldens största tönt

Här sitter jag i ett vitt rum och tittar på min nyss misshandlade flickvän

och jag gör ingenting, absolut ingenting. Jag måste vara väldens dåligaste

pojkvän !! Varför kommer jag inte på någonting att säga!? Nessa bårde 

tycka att jag fånig... Åh Nessa... Varför just hon? Varför ska hon vara den 

mest drabbade, men hon är den som minst bryr sig om det... Det är nåt

konstigt. Hon är den som åkt illa ut men det är jag och Sara som är mest

'' drabbade'' eller vad man ska säga, Nessa bryr sig knappt... Hon är så lung

i sitvartionen... Och Sara... Stackars Sara... hon måste känna ett sånt lidande,

att man bara ska gå och köpa vatten och när man kommer tillbaka ser man sin

bästis bli slagen. Det här kommer hon nog jämt minnas, även om hon inte vill...

Nessa bara ligger där i sängen och kollar på tv. Visst hon har sakt att hon har varit

på sjukhus mycket, men kom igen! Man kan inte bli van vid att vara på sjukhus 

och vara skadad!... eller? Jag försöker komma på något att säga men det kommer

säkert bli mesigt... men jag försöker

'' Nessa, har du ont nån stans?'' Hon vänder blicken och kollar på mig med ett 

litet roligt fnitter i ansiksutrycket, Som sakt mesigt blir det

'' Ingen stans'' säger hon och ler

'' Hur mår du då?'' frågar jag, hon verkar bli lite irrterad för hon ryker på axlarna

och svarar: '' Bara bra'' 

Oh fy fan! Det här samtalet gick ju åt skogen!

Vanessas perspektiv:

Stackars Lou, sitter där och är nevös. Det är ju bara jag som är van vid sittvartionen.

JAG KAN FORTFARANDE INTE KOMMA PÅ VARFÖR! Mitt minne måste ha suddast ut...

Jag har presic varit på rönken och jag har som tur är inga ben brytna, men 

foten är jätte stukad och jag har fått en sår på magen som är infekterat efter

sand och smuts från personens skosula som kom in i såret. Och så har jag fått

rivmärken i ansiktet. Sara sitter fortfarande tyst vänd mot fönstret,

hon har inte ändrat sig.

Det är ganska fridfult på ett sjukhus faktiskt, det har jag alltid tyckt.

Jag hör massa springande fotsteg och rop från koridoren. Jag vet självklart

vilka det är för det finns bara 4 tillräckligt dumma personer som springer och

ropar på ett sjukhus...

'' Harry !! Sluta stöta på tanterna!'' Ropar Zayn

'' Gör jag inte!!'' Ropar Harry tillbaka

'' Var fan är dom!?'' frågar Liam

'' Vi får väll bara öppna i alla dörrar tills vi hittar rätt!'' svara Niall

'' Du vill ju bara hitta matsalen'' ropar Zayn till Niall

'' Vi får väll fråga en som jobbar!'' säger Harry

Dom springer samtidigt som ropar till varandra. Harry går fram till en sköterska

och frågar vart vi är, hon vissar dom till rätt dörr, dörr 326

Jag hör visknigar utanför min dörr, sen hör jag en gitarr som börjar spela

'' Baby, you light up my world like nobody else, the way you flip your hair gets

me overwhelmed

But when you smile at the ground it aint hard to tell...'' Dom forsätter att

sjunga och öpnnar dörren och går in. wow! Det finns verkligen inga gränser

för dom!

'' Tyst! Det är ett sjukhus!'' säger jag men skrattar och rodnar eftersom

dom sjunger för mig.

'' Haha'' Niall börjar garva. Vi sitter och pratar en stund och Niall börjar

spela på gitarren igen, denna gång är det little thing. Zayn börjar

sen Liam sen båda 2 sen alla sen... Louis tittar på min och sjunger. Jag

börjar nästan gråta 

'' You can't go to bed without a cup of tea, Maybe that's the reason that you

talk in your sleep And all those conversations are the secrets that i keep

Though it makes no sense to me''

när låten är slut frågar Zayn: '' Vet ni vem som gjorde det?'' Precis innan jag

hinner säga nej vänder sig Sara om och säger:'' Elias... Det var Elias''