'' Jag ska ut och träffa... herregud ahhhh Niall nu!!!... Så jag tänkte att du måste ha det lite mysigt innan jag går... Om det är okej alltså'' svarar hon och håller sig för att inte spricka av all glädje 

''Ja det är okej. Ha kul!'' Svarar jag och hon börjar hoppa runt

'' Tack Tack Tack Tack Tack Tack så mycket!! AAHHH HAHAHA'' Hon drar på sig sina skor och ger mig en släng kyss

'' Hej då'' säger jag och skrattar åt henne

________________________________________________________________________________________

Jag myser under filten och kollar på filmen. Jag kan alla rebliker utantill. Elvis tycker jag nördar för mycket, haha. Min mobil durrar till, det är Elvis som ringer. Varför? Det har bara gått en timme, hur mycket kan ha hänt? Jag pausar filmen och svarar

'' Vad är det?'' säger jag.

'' Inget, umm ville bara veta hur du har det'' svarar hon

'' det är väll bra''

'' Bra, du tänker inte på Zayn va? Och på det Zayn gjorde och sa? Jag menar det är väll ingen stor grej. Han vet ju att han gjorde fel''

'' Vet han? Vet han verkligen det?''

'' Ja....''

'' Försvarar du honom? Du kan inte försvara idioten!!''

'' jag försvarar ingen!!''

'' Bra''

'' mmm.....''

'' Jag hatar honom så mycket! Han fattar verkligen ingenting!! Bara för att han är känd så är han väll inte så mycket bättre?! Vad är det för fel på honom?! Han behöver söka hjälp. Eller ännu bättre; Skaffa ett liv! Han förstörde allt... IGEN! Jag blir så irriterad på folk som honom, som tror att dom är så mycket bättre än alla andra. Det skulle inte förvåna mig om resten av dom också håller på så, så var försiktig med Niall! Urch!!'' 

'' Nat... Han är inte sån. Tänkt dig för'' Elvis försöker lugna mig.

'' Ey ta det lungt Zayn... Hon är bara arg'' Hör jag hur någon mörk röst säger i bakgrunden

Elviras perspektiv: 

Detta kanske inte var det smartaste jag gjort.... Men det var ju inte min idé att ha på högtalare

'' Ey ta det lungt Zayn... Hon är bara arg'' Säger Harry. Jag kollar på Zayn. Några tårar åker ner för hans kinder.

'' Elvis... Elvira... Elvira vilka hör vad vi pratar om?! Har du på högtalare?!?!'' Nat låter världigt rädd och orolig. Hennes arga tonfall har helt försvunnit.

'' Jag... ehh.. ja....'' stammar jag men samtalet avbryts. Hon har lagt på. Zayn reser sig upp och går ut i hallen och drar på sig skorna

'' Zayn, vänta! Ta det lungt'' Liam skyndar sig fram till honom och försöker stoppa honom.

'' Släpp mig'' morrar han och Liam släpper honom men han följer ändå efter Zayn ut.

'' Liam, låt honom vara'' Säger Louis och tittar på Liam ledsna ansikte. Aww, stackarn det måste vara svårt för honom att se sin bästa vän så ledsen och arg. Jag tittar bara tomt framför mig. Vad har jag gjort? Det bränner bakom ögonen på mig. Jag borde aldrig gått med på det här. Niall lägger armen om mig.

'' Det är inte ditt fel'' säger han

'' Jo jag borde inte gått med på detta'' säger jag och en tår åker ner för min kind

'' Det var Zayn som ville'' säger Harry. Liam står kvar i hallen.

'' Jag borde nog gå hem till Nat och se hur det är med henne'' Säger jag och killarna nickar bara till svar. Niall följer med mig till hallen och kramar om mig. Han pussar mig lätt på kinden. Jag börjar le.

Jag visste att han skulle gilla mig, jag visste det, jag visste det!! 

Nathalies perspektiv: 

Nej... Nej... Nej vad har jag gjort?! Jag sätter händerna för ansiktet och tårarna forsar ner. Han tror att jag hatar honom. Han hatar mig. Detta är slutet. Varför leva när han ändå hatar mig? I 3 år har jag vetat att han älskar mig även om han inte har varit här. Och det har fått mig att forsätta vilja leva även om jag varit arg på honom. Men nu hatar han mig, vad är då meningen? Jag älskar honom, han hatar mig. Han hatar mig... Jag kan inte hålla tankarna i styr. Vad är meningen att leva om han hatar mig? Jag tänker igenom hur jag kan göra det. Jag kan gå in i köket och ta en av dom stora knivarna och skära mig på halsen eller så kan jag hoppa ut igenom fönstret. Vi bor ju ändå på femte våningen så jag skulle någ inte överleva. Eller så kan jag dränka mig själv? I sådna här tillfällen önskar jag att jag var en vampyr som dom i Twillight, dom behöver inte känna smärtan... Jag reser mig upp men lite för snabbt så det svartnar för ögonen. Jag tar några steg framåt men jag är för yr så jag faller ihop och slår huvudet i golvet och tappar medvetandet.

________________________________________________________________________________________

Hur ska jag beskriva detta kapitel? Kort, sorgset och spännande... Jag grät nästan när jag skriv detta D:

Sorry att det dröjde men jag ar inte haft tid. Har inte varit hemma varken i fredags, lördags eller igår.

Men här är det!!

Bara en kommentar på förra kapitelet? Känns inte bra, inte bra alls :((